Alla Dessa Dagar

STOCKHOLM: Dessa dagar är det inte så få som frågar mig om det finns några lärdomar från konflikterna på Balkan som är av betydelse när olika optioner nu övervägs vad gäller Syrien.

Men de bägge situationerna där var mycket olika – och situationen nu vad gäller Syrien i sin tur mycket olik.

Men inte desto mindre kan det finnas skäl att göra några reflektioner.

Mindre för att peka på några tydliga lärdomar än för att förhindra att det i hastigheten talas om felaktiga lärdomar.

Bosnien först.

Jag var i hög grad med i varje del av detta.

Där kom flygattacker att genomföras under sammanlagt 17 dagar med början den 30 augusti 1995, och missförstånden om dem är legio i debatten.

Viktigt att komma ihåg är att de genomfördes inom ramen för ett klart mandat från FN:s säkerhetsråd. Det avgörande beslutet fattades av FN-styrkans befälhavare i Bosnien.

Det militära värdet av dem var dock tämligen begränsat.

I en efteranalys i CIA:s stora publikation Balkan Battleground konstateras brutalt, att ”militarily speaking, the practical effect of the Nato airstrikes was approximately zero.”.

Och samma analys anser inte heller att flygoperationerna hade någon betydelse när det gällde att få bosnienserberna till förhandlingsbordet.

Utvecklingen på marken var då långt mer betydelsefull i det avseendet.

Dessa insatser kom under ett skede med begynnande intensiva fredsförhandlingar, och för dem kom de att få betydelse, om än på ett helt annat sätt än vad den konventionella visheten tror.

Det blev möjligt för USA:s Richard Holbrooke att säga till Alija Izetbegovic att eftersom USA nu gjort det som han länge bett om, och att det nu inte skulle bli mera, måste denne nu vara beredd till vissa eftergifter han tidigare hade avvisat.

Och när han i detta läge var det blev det politiska genombrottet möjligt.

Till saken hör ju att det efter fredsöverenskommelsen fördes in en mycket stor Nato-styrka på ca 60.000 man för att säkra i alla fall det militära genomförandet av denna.

Kosovo var mycket annorlunda.

Här hotade USA med flyginsatser för att få Milosevic att acceptera det förslag till fredsavtal som fanns på bordet vid överläggningarna i Rambouillet.

Och när man, utan alltför noggranna överväganden, hade börjat använda detta hot ansåg man att trovärdigheten krävde att man fullföljde.

Lite gick detta, enligt min mening, tillbaka på att man hade fallit offer för en egen mer publik version av vad som hade skett i Bosnien.

Och det var när Milosevic inte skrev under, och strider fortsatte i Kosovo, som Nato då fattade beslut om flyginsatser.

Ursprungligen trodde det militära Nato-kommandot att det skulle räcka med tämligen begränsade insatser under något dygn, men när dessa inte ledde till någonting annat än dramatiskt upptrappade strider, främst från den serbiska armén, med en väldig flyktingvåg som resultat, hade man inget annat val än att fortsätta.

Flygattackerna kom att pågå i 78 dygn.

Motvilligt hade man då t o m börjat att överväga om inte en landinvasion skulle bli nödvändig – och det hade tagit en betydande tid – men det som löste det hela var en politisk överenskommelse med Milosevic som förhandlades fram med avgörande rysk medverkan.

I Kosovo fanns inget stöd för flygoperationen i någon resolution från FN:s säkerhetsråd, men den överenskommelse som sedan slöts vid förhandlingar i Belgrad kodifierades i den resolution 1244 som förhandlades fram mellan USA och Ryssland.

Också i Kosovo ryckte därefter en Nato-styrka in för att bland annat ge den stabilitet som gjorde det möjligt för flyktingarna att återvända.

Den finns som bekant kvar, om än betydligt mindre, 14 år senare.

Även här kom efteranalysen av flyginsatserna att bli påfallande kritisk. Den serbiska armén lämnade Kosovo i tämligen god ordning och med mer utrustning än vad man hade haft klart för sig att de hade haft när flygoperationerna inleddes.

Även här var det således de politiska förhandlingarna, med bred internationell bas, som kom att bli mycket betydelsefulla.

Viktigt i bägge fallen – mycket viktigt! – var att man såg till att all internationell personal drogs bort från de bosnienserbiska områdena respektive från Kosovo innan flygoperationer inleddes.

Och det gick tillbaka på erfarenheten från när man första gången hade gjort en flyginsats i Bosnien och detta omedelbart ledde till att FN-personal togs till gisslan.

Det går således knappast att sägas att det finns några lärdomar från dessa två situationer som automatiskt kan appliceras på situationen i Syrien.

Snarare visar de på den såväl militära som politiska komplexiteten i insatser som dessa, och på nödvändigheten att noga tänka igenom kanske allra främst den politiska fortsättningen efter det att någon form av operation inletts.

Den första bomben är alltid enkel. Sedan börjar det oväntade, det komplicerade och det utdragna.

Men när detta är sagt skall samtidigt sägas att man ju i situationer som denna är i ett läge när en stark internationell reaktion, och ett tydligt agerande, är en nödvändighet.

Men det bör ha klar folkrättslig grund, vara proportionellt, få brett stöd eller acceptens och ha rimliga utsikter att också uppnå de politiska mål som sätts upp.

---